MASTERTANKAR

LADDA NED HELA MIN UPPSATS HÄR:

Skådespelaren, publiken och det delade rummet.

Under min master i fördjupat skådespeleri på Högskolan för scen och musik i Göteborg har jag skrivit Skådespelaren, publiken och det delade rummet. Därger jag mig ut på en resa för att hitta den teater jag längtar efter. En teater som bättre utnyttjar att skådespelare och publik delar samma rum och nu. En teater som medvetet berättar för åskådarens hela kropp. Jag har samlat uttryck och verktyg. Jag har sett och reflekterat kring teater och performance, intervjuat kollegor, läst, experimenterat och prövat själv. Via det har jag vaskat fram vad inom detta område jag tycker om och inte. Vad som för mig är guld. Vad jag själv vill göra för konst och vad jag gärna lämnar till andra. Detta är en beskrivning av den resan. Ämnen jag stannar vid är interaktivitet och publikkontakt, sinnligt berättande och teaterns ansvar i förhållande till publiken. I mastern ingår också föreställningen Medearum.

Smakprov ur Skådespelaren, publiken och det delade rummet:

STARTPUNKTEN

Villa villa, De la guarda,

11 februari 2000, London

Jag står i en gammal gasklocka. Tillsammans med resten av publiken går jag in i något som liknar ett gigantiskt tält. Inga sittplatser, vi får röra oss fritt på golvet. Stark musik vibrerar i kroppen. Ovanför oss i taket ser vi människoskuggor svischa förbi. En hand körs ned rakt genom taket och vinkar till oss. Försvinner. I nästa stund trillar en kvinna ned på golvet mellan oss och så småningom rasar en ensemble på ca 15 personer ned och hela taket rivs över oss. Skådespelarna söker sig ut i publiken, hälsar på oss. Plötsligt står jag tillsammans med en skådespelare och kramar en stor grön ballong tills den går sönder. Och jag är lycklig! Jag, som alltid när jag är publik hatat att bli uppsläpad eller frågad något eftersom jag brukat känna mig utställd, utpekad och dum. Jag, som satt mig långt bak vid minsta risk och ivrigt stirrat i marken när jag sett att skådespelarna går på jakt. Vad hände? Varför älskar jag detta?

Kanske för att möten mellan skådespelare och publik äger rum på många platser runt omkring mig, samtidigt, de förevisas inte. De är riktiga möten, inte uppvisningar. Det börjar blåsa starkt inne i lokalen, håret slår i mitt ansikte, det börjar regna och jag blir våt samtidigt som jag märker att jag dansar tillsammans med ensemblen. Föreställningen fortsätter, varvar burleskerier med outsäglig skönhet och ekvilibrism med längtan och när jag går ut är allt förändrat. Detta är vad teater borde vara varje gång tänker jag. Detta kan man inte skapa på film eller som en målning. Detta är scenkonstens unika egna möjlighet.

Sedan dess har jag längtat efter att få möjlighet att utforska och fördjupa mig i det med publiken delade rummet och nuet.

TEZZAN OCH BÖRJE GÖR JEPPE

Jeppe på berget, Dramaten

Höst 1986, Lilla scen, Stockholm.

Tillsammans med välklädda damer och klass 1²F. Vi ser Jeppe på berget med Börje Ahlstedt och Lena Nyman. Vi är 16 år och har nyss börjat teaterlinjen på gymnasiet. Vi känner ännu inte varandra men vi hoppas att våra drömmar ska slå in. Att vi ska bli sedda som våra bästa jag. Bli sedda som de vi skulle kunna vara. Pjäsen håller på. Historien känns lite mossig men Lena Nymans röst är cool. Jeppe, Börje Ahlstedt, har lurats att tro att han blivit baron. Ju säkrare han blir på sin makt, desto mer despotisk blir han och när någon gör honom emot bestämmer han sig för att straffa den. Plötsligt vänder han sig ut till publiken.

− Är det någon som vill hjälpa mig att döda det här kräket?

Han väntar sig inget svar. Men omedelbart sträcks en hand upp.

– Jag vill! Jag vill hjälpa till!

Det är Tezzan. Tezzan i min klass och jag vill sjunka genom jorden. Har hon inte fattat att han inte menade det! Vad pinsamt! Han menade det ju inte. Det var ju bara något han sa. Fattar hon inte det?

Börje ser förvirrad ut.

– Jaha… ja… aaa… så har ingen sagt förut. Men… jaa… du får väl komma upp och hjälpa till då.

– Okej! Tezzan studsar upp.

Hon sitter precis i mitten av salongen så det tar en stund för henne att ta sig upp. Jag skäms och försöker låtsas som om jag inte känner henne. Tezzan är glad och tittar sig triumferande omkring. Det är hon som får gå upp på scenen. Hon hann först. När hon kommer upp, stryper hon och Börje den andra skådespelaren gemensamt. Sen får hon gå ned och får en applåd. Jag skäms fortfarande och tycker att rytmen på föreställningen är störd. Efteråt är jag upprörd och tycker att hon förstört för skådespelarna. Fast jag är för feg för att säga det till henne.

Tack och lov! För visst var det Tezzan som gjorde rätt. Hon fångade en kastad boll och kastade tillbaka den igen. Kom aldrig med ett erbjudande från scen som du inte är beredd att följa upp, som du inte menar. Börje följde förvisso upp sitt erbjudande, men det var likafullt inte menat på riktigt från början. Här var rummet delat i bemärkelsen avdelat. Vad var det som gjorde att jag såg att han inte menade det? Vilka signaler sände han så det var klart för mig? Var signalerna klara också för Tezzan fast hon valde att strunta i dem och ta chansen? Eller såg hon dem inte och varför såg då jag dem?

De där små signalerna. Som är så svåra att komma åt. Vad är det vi gör egentligen?