Sommaren 2015 kom Théâtre du Soleil till Sverige för att i samarbete med Stockholms Dramatiska Högskola hålla en två veckor lång workshop som de kallade Nomadskolan. Scen och Film bad mig att föra arbetsdagbok under arbetet. Det här är den. En kortare version publicerades på Scen och Films webbsida.

Arbetsdagbok Nomadskolan

Workshop med Téâtre du Soleil

Fårö 2015

9 augusti

På väg. Funderar på vad som väntar. Förväntansfull och lite nerver. Vi är ungefär 60 personer som ska gå kursen. Undrar hur det praktiska arbetet ska gå till. På Théâtre du Soleil har de ensemble på 75 personer som alla, åtminstone i början, deltar i repetitionerna. Vi har fått en del förhållningsregler. Inga telefoner och andra privata saker på arbetsplatsen. Enkla, enfärgade arbetskläder – rena färger, inga mönster och inget grönt. I Frankrike betyder otur att ha grönt på scen. Det sägs bero på att Moliere var klädd i grönt när han under en föreställning av Den inbillade sjuke kollapsade på scen för att några timmar senare avlida.

10 augusti

Jag ska få möta Théâtre du Soleil i arbete. Jag kan inte hjälpa det men jag är starstruck. Och jag är nervös…

Vi är på Bergman gården på Fårö i ett stort tält med trägolv, gradänger och en loge bakom scenen. På golvets långsidor är det upptejpat två långa, vita streck. Utanför dem står ett par träbänkar uppställda. Innanför strecken är scenen. I fonden en gul ridå. Madame Mnouchkine presenterar sig, Sofia Norlin som varit med och skapat workshopen och nu kommer tolka från franska till svenska, och skådespelarna från Théatre du Soleil: Armand, Eve, Reesa, Martial och Vincent.

Fler förhållningsregler: De vita strecken är viktiga och man får absolut inte gå på dem. Man går inte över scenen om man inte är i arbete, man går runt den. Även när man går på sidoscen gör man det med respekt och koncentration. Ridån kan man komma ut ur på mitten, men på väg tillbaka bakom scen går man på sidan om den. Och självklart är mat och annan dryck än vatten förbjudet. Och vatten ska helst drickas i pausen. Jag känner igen min ungdoms skådespelarträning där rummet var heligt. Fast med mer humor. Jag inser att jag saknat de här enkla reglerna. Reglerna som hjälper oss in till arbetet, in i teatern.

Madame Mnouchkine sätter igång arbetet direkt. Vi delas in i grupper om sju och får välja en choryphé, en körledare. En grupp i taget får gå upp och börja bakom ridån. Madame sätter på ett musikstycke som, som hon säger, ”är från den tid då musiken berättade en historia”. Körledaren ska starta direkt utifrån den känsla musiken ger och vi andra följa körledaren. En skenbart enkel övning, men just därför väldigt svår. Vi ska se musiken som en text och använda känslan av musiken som drivkraft. ”Don´t think! Imagine!” Tänk inte – fantisera, föreställ er! Den första gruppen som går upp kliver in med stora bestämda steg, som kungar. Det är för litet, det är realism, säger hon. Och realism tycker hon inte om. Jag skulle säga att det med ”svensk normal spelstil” var ett stort uttryck. Jag står längst bak i min grupp, har svårt att hänga med för jag ser inte körledaren så bra och vet inte riktigt vilken känsla vi startar i. Nästa gång ska jag stå längre fram.

11 augusti

Vi fortsätter med körarbetet i nya grupper. Om en körledare inte finner ”en vision” byter Madame Mnouchkine ut den och låter någon annan leda.

”Bli inte förolämpade för att jag byter ut någon, lär av varandra. Detta är ett sätt att arbeta kollektivt.”

När min grupp kommer upp ställer jag mig direkt bakom körledaren. Det är mycket lättare så än längst bak igår. Körledaren får också tips av Soleils skådespelare att vända sig om och visa sina ögon så vi vet vilken känsla den har. Det är stor skillnad på olika körledare, när t.ex. Eve från Soleil går in och leder så är hon väldigt tydligt avläsbar fast jag bara ser hennes rygg. Genom att hon gör störa, rena rörelser och visar en tydlig känsla blir det lättare för oss att följa. Madame Mnouchkine påminner oss om att ögonen är lika viktiga muskler som armar, ben etc. Ögonens rytm är lika viktig som benens rytm.

När Kristina leder min grupp blir vi ett hov. Jag står strax bakom henne och står så exakt jag kan med ben, armar, händer och kropp som hon. Men Madame Mnouchkine säger: Anna, de andra står som ett hov, du står som en lagårdsdörr. Och här hade jag kunnat bli ledsen, men något blev väldigt tydligt av detta. Jag behöver inte göra exakt likadant som de andra i kören, utan jag behöver ge samma intryck som de andra. Min kropp kunde i den ställning de andra hade, inte ge samma intryck som de hade. Så jag fick vrida min kropp något, och genom att rent faktiskt ha kroppen mindre lik de andras ge ett intryck som var mer likt.

På franska heter spela jouer och betyder också leka. Madame Mnouchkine vill inte att vi ska se det vi gör som övningar utan just som en lek eller ett spel. Jag tänker på det gamla svenska ordet för artist: lekare.

På eftermiddagen så får vi nya förutsättningar. Vilka vill gå upp? Några händer far upp i luften. Inte min, för jag fegar. Fyra får sätta sig på bänkarna på ena sidan scenen, fem personer på andra sidan. Vi får lyssna på ett musikstycke och när någon av de på sidoscen får en vision av en situation ska de ta med sig så många de behöver och gå upp och visa den. Mnouchkin använder ordet vision i, tror jag, bemärkelsen ”en syn” och är noga med att hon inte menar en idé. Om du har en idé så tänker du, du ska inte tänka utan uppleva, ta emot. Ta emot av musiken, ta emot av dina medspelare. Det är intressant att se när de andra arbetar. Små spelbara situationer börjar uppstå. De arbetar mycket med att hitta stilisering och förhöjning för att undvika realism.

När Simon hittar en situation där han använder att det svärd han fått som riddare inte går att dra ur skidan berömmer Mnouchkine: ”When you have an action you have to press it like a lemon, like Simon. Don´t run over or past it”.

Efter att ha lekt, eller spelat, ber hon de som varit uppe om ”autocritique”, självkritik. Var tog det stopp ? Varför tog det stopp ? Det är viktigt med en diagnos, utan att ta reda på vad som går fel och varför, gör man om felen.

12 augusti

Vi fortsätter med gårdagseftermiddagens förutsättningar. Madame Mnouchkine talar om begreppen crediblé (trovärdighet) och credulité (godtrogenhet, förmåga att tro). Hon menar att för en skådespelare är credulité en absolut grund. Ordet har på både franska och svenska en lätt negativ klang, men hon menar att för skådespelaren är förmågan att tro fullständigt essentiell. Det viktiga är alltså inte att vara trovärdig utan att tro på situationen, känslan, mötet, leken. Och om man gör det blir spelet sedan trovärdigt. Först kommer känslan, sen har man repetitionerna till att välja vilket uttryck den ska ta.

Under morgonens improvisationer utvecklas små scener. Madame är hela tiden inne i scenerna, kommer med förslag, ger direktiv. Soleils skådespelare sitter hela tiden framåtlutade, aktivt lyssnande, vid scenkanten, redo att gripa in i handlingen, knyta ett löst skosnöre eller vad som än behövs. De är hela tiden redo. Och man känner att de vill en väl.

På eftermiddagen får vi möta några masker från Bali och Commedia dell’arten. Först får vi titta på maskerna. Sen får vi räcka upp handen och be att få jobba. Vi börjar inse att det inte handlar om rättvisa när vi väljs ut. Vissa som redan varit uppe mycket får komma upp igen medan andra som knappt varit på golvet får fortsätta sitta. Vi börjar förstå nöden av att alltid ha handen uppe om vi ska lyckas ta oss upp på golvet. Detta är något de deltagare som tidigare studerat i Frankrike mycket tydligt begrep från början.

De som valts ut får välja varsin mask och Madame Mnouchkine ber skådespelarna från Soleil att sätta på dem bara det absolut nödvändigaste av kostym. På Théâtre du Soleil börjar man alltid repetitionerna med kostym. Kostym som sen kan förändras under resans gång. Idén är att kostymen hjälper en in i karaktär och känsla. Jag följer med bakom scenen för att hjälpa till, och det absolut nödvändigaste för t.ex. Pantalone visar sig vara: en mjuk krinolin, en svart kjol, en tröja eller klänning, svarta mjuka skor, damasker, torgvantar, en finare jacka, en pipkrage, en svart strumpa för att täcka håret, en hatt, en rosett för att hålla hatten på plats, smink och, slutligen, masken. Fast det räcker inte. När Pantalones skådespelare kommer ut höjer Madame omedelbart på ögonbrynen. Varför är det bara en pipkrage? Det ska vara två! Skynda på!

När skådespelarna har allt utom masken på får de sätta sig på bänkarna på sidoscenen. De får sätta på mask och gå upp. De ska göra audition, för att få vara med på en teaterfestival som ska hållas på Fårö. Madame Mnouchkine talar med maskerna och ibland med skådespelaren bakom masken. Ibland med masken om skådespelaren: Vad heter din skådespelare? Kan du be din skådespelare att lugna sig och låta dig arbeta? Hon rättar kroppar som hon inte tycker stämmer med masken. De får inte vara för symmetriska. Masken ska riktas mot publiken, inte titta bort.

Hon ber en av Soleils skådespelare visa hur masken rör sig. När skådespelaren som är uppe och arbetar inte härmar detta blir hon sträng: Varför kopierar du inte ödmjukt det skådespelaren ger dig? Om du inte kopierar så måste du komma med något bättre och det gör du inte nu. Senare säger hon till oss: Jag får vara sträng, men inte ni. Se på varandra som när en mamma ser sitt barn ta sina första steg. Mitt jobb som regissör är att säga: mer, det räcker inte. Ert jobb är att säga: åh, där ser jag ju en liten bit av Harlekin.

13 augusti

En ny skådespelare från Soleil har anlänt, Sebastian, och tillsammans med honom en roll: Don Bernardo. Don Bernardo är duktig på att hjälpa skådespelare får vi veta.

Vi har också fått ett litet podium eller en platå på scenen. En lång diskussion om vad detta heter på svenska och att det bör finnas ett exakt ord för det vilket det finns på franska utbryter. Orden och dess nyanser är viktiga, exaktheten nödvändig.

Arbetet med mask fortsätter. Maskerna får gå upp en och en. Ofta kallar hon upp en som varit uppe tidigare som får hjälpa nästa skådespelare med likadan mask. Återigen kommer frågan om kopiering upp. Varför kopierar vi inte? Don´t invent, discover! You are not thinkers, you are actors, you should act! Theater is poetry put to action.

När en skådespelare faller på scen och reser sig och försöker att inte låtsas om det påminner hon: The problems and obstacles are your friends. Use the real obstacle, don´t invent one.

14 augusti

Vi som inte varit uppe på golvet mer än två gånger får i uppgift att dela in oss i grupper om tre, fyra personer. Välja varsin mask och hitta en tydlig situation att starta från. Fortfarande med audition för att få vara med i teaterfestivalen på Fårö som grundsituation. Madame Mnouchkine försöker med hjälp av Sofia hitta ett bra svenskt ord för detta och fastnar för ”hopkok”.

I min grupp väljer jag Pantalone, de andra väljer varsin ung älskande och en balinesisk mask. Vi bestämmer att Pantalone (spelad av mig) ska presentera sin trupp för Madame Mnouchkine, och sen ska Truppen spela upp en scen där den lite äldre Unge Älskaren friar till den Unga Älskande. Jag är hemskt nervös. Får gott stöd av kollegorna bakom, bland annat av Armand som hjälper mig med kläderna. När jag får på mig masken tipsar han om att andas med öppen mun och då plötsligt är hon där, Madame Pantalone och jag får en smak av henne. Jag går in först för att presentera de andra. Jag har svårt att hitta kroppen och Madame Mnouchkine arbetar med mig för att få den till Pantalones, jag får springa. Runt, runt, men får inte riktigt till det. MEN jag hittar en röst, upptäcker plötsligt att jag talar hes engelska med italiensk brytning. Och för att presentera Truppen säger Pantalone med denna hesa röst:

And here they are, the fantastic Stars: TADAAA!

Varpå Don Bernardo sticker ut huvudet genom ridån och frågar vad jag menar. Skulle jag inte säga ett, två tre? Ska de öppna på tadaa? Eller på ett, två, tre tadaa, eller på???

Jag är så himla glad att jag kunde se vad han gav mig då och svara på det. Det utvecklade sig till ett lååångt lazzi och jag lät Madame Pantalone leda mig. Hon är smart, kvick och snabb i huvudet. Mycket snabbare än jag faktiskt, så det var bäst att låta henne hållas. Med hjälp av Masken och de andra skådespelarna kom lek, musik och timing. Och folk skrattade! Jag tappade en hel del bollar och kroppen fick jag fortfarande inte till, men åh, vilken befrielse att låta Masken leda. Nu vill jag alltid spela med Mask hädanefter. Att lita till Masken och samspelet med de andra. Undrar om jag kan hitta detta igen om jag gör Pantalone igen?

När Truppen kommer in på scen ansluter också flera av Soleils skådespelare som en slags dockspelare eller tekniker. De får ett av kärleksparen att flyga genom att fladdra med deras kläder och, slutligen, faktiskt lyfta skådespelarna. Den sortens arbete som Soleils skådespelare gör där kallar de att vara koken. Ordet kommer från japanskan. Koken agerar fram miljöer och kan också agera hjälpare åt skådespelare som t.ex. behöver flyga, rida eller simma.

VECKA 2

17 augusti

Fortsatt arbete med masker och ”hopkok”. Så mycket intryck. Så mycket att ta till sig! Vi som ser på, förväntas när vi själva kommer upp på scen, ta med oss det vi sett och bygga vidare på det. Bara för att vi själva inte prövat praktiskt på golvet så kan vi inte börja från början. Vi måste ta med oss allt det de andra gjort upp på scen.

Förra veckan berättade Madame Mnouchkine att de under en workshop i Chile talade om jordbävningar och att de när de gjort det kunde arbeta bättre för att de satt ord på den högst reella rädslan för jordbävningar men kanske också något annat. Sen ville hon att vi ska ha ett jordbävningsprat. Vad var nytt för oss? Vad är det i arbetet vi inte känner igen? Olika saker nämns. Vi är ovana vid att vara så många på en workshop samtidigt. Vi är vana att vara så få att vi alla kan vara på golvet samtidigt. Två saker som inte nämns tänker jag sedan mycket på. Vi är extremt ovana vid att dela roller, dela arbetet med rollen. I Sverige äger skådespelaren rollen, den är vår och den enda som får diskutera den med oss är regissören. På Soleil kan alla bidra till en roll i början och man vet ännu inte vem som ska spela den i föreställningen. Men även när man vet det kan en annan skådespelare få visa före hur man skulle kunna göra. Generellt sett tycker jag också att vi är ovana vid de större uttrycken, förhöjningen. Vi blir rädda att förhöjningen ska göra oss osanna. Så vi vill gärna sudda uttrycken något, för att skydda oss. Det suddandet kallar Madame för parasiter. Rörelser på scen som inte berättar något är parasiter. Varje rörelse måste också vara ett tecken för ett känslotillstånd.

Min anteckningsbok är fylld av uttryck och citat. Flera av sakerna är, borde vara självklara, men vad viktigt det är att bli påmind. En sak som återkommer hela tiden är att ta emot. Föd dig ur din medspelare, se den och ta emot. ”When someone comes in you have to recive. You were not reciving – you were inventing, which already is something - but on stage it is not enough. You have to recive and experience.” Och om vi ändå inte lyckas: ”Du gör inte som jag säger, och du föreslår inget bättre, så gör som jag säger!”

18 augusti

Några som under arbetet förra veckan lyckats med att ”bjuda in teatern” blir välkomnade upp på ”Kapitolium”. Madame Mnouchkine citerar med glimten i ögat: "La roche Tarpeinne est proche du Capitole". ”Den Tarpeiska klippan ligger inte långt från Kapitolium.”

På kullen Kapitolium i Rom låg ett tempel helgat åt Jupiter, Minerva och Juno. I det templet firades också Roms hjältar och det var målet för alla triumftåg. Inte långt från templet låg dock den Taipeiska klippan varifrån brottslingar störtades ned i döden. Citatet refererar förmodligen till Marcus Manlius Capitolinus (död 384 BC) som först hyllades som hjälte för sina insatser för Roms försvar men som strax därefter störtades ut från den Taipeiska klippan efter att ha dömts för landsförräderi.

Vi ska nu bilda nya grupper och göra nya ”hopkok”. Men vi ska komma ihåg att Kapitolium inte ligger långt ifrån den Taipeiska klippan… Det vill säga, även om du fick till det igår, så kan du misslyckas idag. Bäst att skärpa sig.

19 augusti

Fortsatt arbete med masker och ”hopkok”. Vikten av en tydlig vilja, riktning blir allt tydligare. Vi misslyckas ofta med att finna spelbara situationer. Jag funderar på varför. Ibland är det nog så att vi inte hinner till situationen innan Madame Mnouchkine går in och börjar arbeta med något som leder oss bort från den situation vi tänkt. Ibland tror jag att maskerna inte vill delta i den situation vi tänkt. Men ibland tror jag vi gjort vår förberedelse för dåligt. Även med mask är de gamla V-frågorna inte så dumma. Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Var är jag? Vad vill jag? Varför vill jag det? Och det underlättar om vi inte förlagt det vi vill till utanför scenen. Men varför slarvar vi med detta? Är vi lata? Kanske tror vi inte att de behövs, det ska liksom sköta sig automatiskt. Men just nu sköter det sig inte automatiskt trots att vi är många som arbetat länge.

Underbart utryck för att inte sno fokus på fel ställe: Salta inte när soppan flyttat sig, då kommer det salt på golvet.

20 augusti

Får möjlighet att helt kort pröva Madame Pantalone igen. Den Taipeiska klippan känns onekligen mycket nära innan. Fortfarande svårt med kroppen, men jag känner henne ändå. Hon finns kvar! Jag hittar hennes blick, hennes kvickhet, hennes ombytlighet, hennes röst och lite av hennes själ. Och jag ser spelmöjligheter studsa som pingpongbollar runt mig. Mitt i allt annat jag hittar, glömmer jag av kroppen som blir realistisk. Ändå lättad över att så mycket fanns kvar från sist. Då var det inte ett rent lyckokast.

21 augusti

Sista dagen. Vill inte att det ska ta slut.

Arianne vill att alla ska komma upp på scen idag. Vi får dela in oss i grupper om minst fem. Uppgiften är att göra ett ”hopkok” på vad som utspelat sig på ”Kuschbusch” (kursgården där de flesta av oss sover) natten till idag. Vår grupp har långa diskussioner. till slut kommer vi fram till att vi alla, med olika masker, ska komma ut ur ridån som om vi kom ut ur tältet efter tack för idag. Alla med olika känslor beroende hur det gått för oss. En liten matta på golvet får vara sovsalen på Kuschbuch. Där ska vi sedan lägga oss en och en och försöka sova. Det kommer att vara trångt att lägga sig och sedan finns olika hinder för att kunna sova, en snarkar, en gråter, några vill prata. En av oss vill vara ung älskande och resten av oss tänker balimasker. Men det är många i grupperna innan oss som också ska vara balimasker så kostymen räcker inte åt mig. Och då ser jag att det finns fler att spelsituationer på om jag gör den unge älskande. Jag är inte lika sirlig och skör som de som gjort den unge älskande tidigare. När jag fått på mig kostymen och sminket ser jag att jag förmodligen är den andre, konstant missförstådde och (enligt sig själv) orättvist behandlade, brodern. Jag inser att jag i improvisationen måste börja i denna känsla av att ha blivit orättvist behandlad och ilska över det. Så jag går in med full ilska, men försöker samtidigt genomföra de uppgifter vi gett oss. Jag försöker renodla och teckna den unge älskaren. Och kroppen är med. När jag lägger mig lånar jag uttrycket från Simons riddare andra dagen. Håller svärdet med båda händerna och ligger stelt på rygg som en staty på ett gravmonument från medeltiden. Den unge älskande är lika mycket mask som Pantalone fast han ingen mask har. Återigen känner jag mig befriad av masken, den synliggör massor av möjligheter. Så småningom kommer Martial som den balinesiska masken Sisofon in i scenen. Han säger att allt är mitt fel, att jag förstört scenen för alla de andra, sett till att de kastats ned för den Taipeiska klippan och att jag attackerat Madame Mnouchkine. Sen ber madame Mnouchkine i salongen mig ingående visa hur och på vilket sätt jag skadat Madame Mnouchkine i improvisationen. Hela denna dag är fylld med improvisationer på samma tema. Antingen våra lustmord på madame Mnouchkine eller hennes lustmord på oss. Allt ivrigt igångsatt av Soleils skådespelare och madame Mnouchkine själv. Och alla kommer upp. Dagen förlängs med två timmar, och alla kommer upp. Ett ömt och burleskt farväl.

På kvällen talar vi med en av skådespelarna. Hur ser det ut att arbeta på Soleil? Första två månaderna arbetar man från 8.30 till 18.00, sen ett par månader till 8.30 till 20.00, efter det 8.30 tills vi är klara. Ja, det är svårt att kombinera med barn, halva lönen går till barnvakt. Men det är så det är. Your in or you out.

12 september. Eftertankar.

Madame Mnouchkine är hela tiden närvarande. Hon är en dirigent, men framförallt en medspelare. Hon frågar, sporrar, hetsar, föreslår, startar upp handlingskedjor. Jag är hela tiden medveten om henne och svarar henne från scenen, även när hon är tyst. Och eftersom hon står där publiken sedan kommer vara, så gör det att jag alltid kommer vara medveten om publiken som medspelare. Tack vare hennes intensiva närvaro uppmanas jag att hela tiden ha en dubbel uppmärksamhet/ medvetenhet - dels riktat till henne, dels riktat till kollegorna på scen. Jag tror det sättet att arbeta gör att publikkontakten, publikmötet övas från dag ett och man slipper den chock som förstapublik kan vara i Sverige. Att Theatre du Soleil att för det mesta väljer att repetera med en stor ensemble närvarande, förbereder ju även det skådespelarna på publikmötet, ensemblen blir en ställföreträdande publik under repetitionerna.

Jag ser om dokumentären om Thèâtre du Soleil och plötsligt förstår jag mer vad jag varit med om. En skådespelare säger att man måste bevara sin självständighet, att man måste komma med initiativ och våga riskera och jag nickar instämmande.